Kl 11.03: ”Nej, jag behöver inte skriva idag. Sluta tjata på mig.”
Kl 15.12: ”Nej, jag lovar, jag behöver inte, jag skriver senare i stället.”
Kl 20.45: ”NEJ! Jag tänker inte provskriva lite innan jag går ut.”
Men plötsligt – vid sämsta möjliga tidpunkt – så bara forsar det ur en.
Det går det inte att hålla emot längre. Hjärnan vägrar att gå ner i varv.
Och så skriver man fem sidor satir på femtio minuter. Klockan två på natten.
Men lär man sig? Icke.
För man kan vara viss om att i morgon låter det igen:
”Nej, jag behöver faktiskt inte skriva just nu. Jag har annat att göra.”
Jag antar att det enda man kan göra är att tänka sig Sisyfos lycklig.
Även klockan två på natten, med metaforiskt nedkissade byxor.
